Förundrad

Ibland undrar jag hur det känns att vara deprimerad. Av någon anledning så verkar det som om jag inte kan känna så.

Vilket gör att det känns så konstigt när jag går till kuratorn och ska prata ut... För... Just då så verkar allt dumt. Men jag känner hur jag vrider på orden och ordningen och helt plötsligt så vet jag inte ens själv vad jag snackar om.

Sedan sitter jag här och ser hur många andra är deprimerade, och jämför med hur lätt jag blir ledsen. Men ändå, så går det inte upp mot vad andra känner.

Jag är bara en grin-Olle, helt enkelt. Tycker synd om alla som måste läsa om hur synd jag tycker om mig själv ibland. Måste vara frustrerande att se någon som jag, skriva om sådana lätta saker.

Allting är normalt, allt är som det ska. Ändå är jag inte nöjd.

Fan. Att folk inte ogillar mig är ett mysterium.