Ibland skiner inte solen

Ser ut som en tant på bilden, men det får jag väl göra då. En arbetande tant har jag ändå tänkt att bli, med min tecknar karriär som inte kommer ta slut förrän jag inte längre kan hålla en penna.

Solen skiner inte alltid för en del - inte ens för de som har en sådan ljus framtid som jag. Jag säger inte så om mig själv för att jag är egoistisk, utan jag tittar på de förutsättningar jag har, det jag kan idag och det jag kommer att lära mig framöver, det jag gått, går och kommer att gå igenom, och självklart mina prestationer som elev, medmänniska, och flickan som står med ena foten på området som kommer utvecklas till den kvinna som jag i framtiden kommer att vara.

Det ser ljust ut, även ifall jag just nu traskar runt i en mörk trappuppgång. Det är en spiral trappa, en brant sådan. Ibland så tappar jag fotfästet eller blir trött, så jag måste sitta ner en stund innan jag kan börja min färd uppåt igen.

Ibland så möts jag av ett slut i trappan. Där finns det en, kanske två dörrar- ibland kanske fler. Öppnar jag en dörr och går in, så kommer jag ut ur dörren bredvid, och har inget annat val än att ta en annan dörr.

Den rätta dörren leder bara till en annan trappa.

Det är många saker just nu, som håller mig tillbaka i mörkret. Det är inte många stunder som jag verkligen känner mig hemma. Ibland så tvivlar jag till och med på vad jag ska göra med mitt liv, jag som sedan innan Jul redan vetat vad jag vill.

Men, det vet jag varför. Jag vet så väl varför jag känner som jag gör, och jag säger till mig själv att jag inte ska låta det hända med mina barn - om jag skaffar barn.

Jag ska göra mitt bästa, att låta dem få den barndom de vill ha, så när de blir flygfärdiga, så ska de inte backa ur. Okej att de kommer att känna sig nervösa och undra, men inte så att de vill stanna kvar länge för att se ifall de kan få det som de önskade sig tidigare i sitt liv när de var som allra skörast och inte kunde klara sig utan sina föräldrar - fast ändå inte ville vara runt dem jämt och ständigt.

Jag vet dock också, att det kanske inte är möjligt det jag önskar mig och säger till mig själv.

Och det, får jag acceptera, hur mycket det än kväver mig.