Livets Cirkel
Livet var så underbart den dagen. Dagen som han hade friat till henne. Det skrev hon i sin dagbok.
Det var på en lunch tillsammans med deras familjer. De hade tjatat på de två i flera år om att de skulle gifta sig, men de hade inte givit vika förrän den dagen.
Midsommarafton var så underbar det året. Gräset kändes så skönt under deras fötter när de dansade runt i glädje, glada att de nu skulle leva tillsammans till döden skilde dem åt. Visst, ännu var de ju inte gifta, men han hade redan planerat det - i Augusti skulle de gifta sig. Då skulle de göra löftet till sanning.
Sommaren for fort förbi, och dagen kom. Hon bar en underbar klänning, en som tagit hårt arbete att tjäna ihop till, men de hade lyckats. Han hade på sig formella kläder, och såg lika stilig ut som han alltid gjorde.
De trädde ringarna över varandras fingrar, och de kysstes på podiet. Aldrig hade de varit så lyckliga. De förstod inte varför de väntat så länge, men de förstod hur det kom sig att deras föräldrar var gifta. Var man så här lycklig, så var det ingenting att ångra.
Ett hem hade de redan fixat. Det var en släkting som skulle permanent flytta till sin sommarstuga, så de fick huset inne i staden.
Livet var underbart när de flyttade in allting och gjorde det till sitt eget hem. Husdjur skaffade de efter att allt var färdigt. Två hundvalpar och en kattunge. De tre djuren blev deras små barn, tills de kände sig nog mogna för att skaffa riktiga barn.
Hon blev en författare, och han var tekniker. Han var tvungen att åka genom landet mycket ofta, då hans jobb krävde att han reste. En gång var han till och med tvungen att åka utomlands. I början så hade hon rest med honom i tron om att hon kunde fortfarande skriva, men det visade sig vara fel då ingen inspiration kom då hon satt i bilen och tittade ut, så hon stannade hemma mestadels av tiden.
En dag, så fick han ett speciellt jobb. Han och några av hans arbetskamrater skulle till Libyen.
"Det kommer bli en upplevelse." hade han sagt till henne på kvällen han fått jobbet, och några veckor därefter så åkte han iväg med sin resväska. Hon hade velat stoppa honom, men hon visste hur mycket han älskade att resa, och att han skulle komma tillbaka. De skulle bli beskyddade, hade arbetsgivaren sagt.
Tiden gick. Djuren hade slutat ropa efter pappa, och hon hade ännu en gång vant sig vid att vara ensam med de tre. Dock kunde hon inte skaka känslan av längtan efter honom, och hon fann sig själv ibland sittandes i deras bil mitt ute i ingenstans, bara för att stirra ut genom fönstret på ett ställe som de har åkt förbi många gånger.
Även hemma så stirrade hon. Hon satt oftast i hans fåtölj, inlindad i en filt medan hon smuttade på hans favorit te.
Hennes mage började snart svälla.
Först hade hon känt sig förtvivlad. Hon visste ingenting om vad som pågick runtomkring hennes man, men ju längre tiden gick så började hon känna sig lugn. Vad som än hände, så skulle hon ha honom med sig - även ifall han dog, skulle han finnas i det barn som hon en dag skulle föda.
Det var veckan innan det hände, som hon fick ett brev. Hon slängde det i elden efter att hon hade läst klart det. Sedan började hon att skriva.
Hon skrev och hon skrev, men hon hann inte klart.
En timme efter att deras barn fötts, så dog hon i bädden. Barnet blev inte satt i ett barnhem, utan adopterat.
Flickan fick aldrig reda på vad som hade hänt med sina riktiga föräldrar, förrän dagen hon fyllde tjugo och hennes adoptivföräldrar berättade allt för henne.
Hon fick träffa sina biologiska mor och farföräldrar, och sedan ta en titt på det hus som hennes föräldrar levt i. Det var övergivet, men hon brydde sig inte om allt damm som fanns där inne. Hon ville se.
Allting fanns kvar. Hans kläder och verkstad, hennes kontor och favorit gardiner.
Flickan lät sina fingrar lätt stryka över en dammig bok. "Dagbok", stod det på den. Hon tryckte den mot bröstet i en beskyddande gest, och tittade runt i rummet.
Några månader efteråt så flyttade hon in i huset, och med hjälp av den dagbok som hennes mor lämnat efter sig, fullbordade det mästerverk som lämnats kvar den dag hon föddes.
Livet var så underbart den dagen. Dagen som han hade friat till henne. Det skrev hon i sin dagbok.
Det var på en lunch tillsammans med deras familjer. De hade tjatat på de två i flera år om att de skulle gifta sig, men de hade inte givit vika förrän den dagen.
Midsommarafton var så underbar det året. Gräset kändes så skönt under deras fötter när de dansade runt i glädje, glada att de nu skulle leva tillsammans till döden skilde dem åt. Visst, ännu var de ju inte gifta, men han hade redan planerat det - i Augusti skulle de gifta sig. Då skulle de göra löftet till sanning.
Sommaren for fort förbi, och dagen kom. Hon bar en underbar klänning, en som tagit hårt arbete att tjäna ihop till, men de hade lyckats. Han hade på sig formella kläder, och såg lika stilig ut som han alltid gjorde.
De trädde ringarna över varandras fingrar, och de kysstes på podiet. Aldrig hade de varit så lyckliga. De förstod inte varför de väntat så länge, men de förstod hur det kom sig att deras föräldrar var gifta. Var man så här lycklig, så var det ingenting att ångra.
Ett hem hade de redan fixat. Det var en släkting som skulle permanent flytta till sin sommarstuga, så de fick huset inne i staden.
Livet var underbart när de flyttade in allting och gjorde det till sitt eget hem. Husdjur skaffade de efter att allt var färdigt. Två hundvalpar och en kattunge. De tre djuren blev deras små barn, tills de kände sig nog mogna för att skaffa riktiga barn.
Hon blev en författare, och han var tekniker. Han var tvungen att åka genom landet mycket ofta, då hans jobb krävde att han reste. En gång var han till och med tvungen att åka utomlands. I början så hade hon rest med honom i tron om att hon kunde fortfarande skriva, men det visade sig vara fel då ingen inspiration kom då hon satt i bilen och tittade ut, så hon stannade hemma mestadels av tiden.
En dag, så fick han ett speciellt jobb. Han och några av hans arbetskamrater skulle till Libyen.
"Det kommer bli en upplevelse." hade han sagt till henne på kvällen han fått jobbet, och några veckor därefter så åkte han iväg med sin resväska. Hon hade velat stoppa honom, men hon visste hur mycket han älskade att resa, och att han skulle komma tillbaka. De skulle bli beskyddade, hade arbetsgivaren sagt.
Tiden gick. Djuren hade slutat ropa efter pappa, och hon hade ännu en gång vant sig vid att vara ensam med de tre. Dock kunde hon inte skaka känslan av längtan efter honom, och hon fann sig själv ibland sittandes i deras bil mitt ute i ingenstans, bara för att stirra ut genom fönstret på ett ställe som de har åkt förbi många gånger.
Även hemma så stirrade hon. Hon satt oftast i hans fåtölj, inlindad i en filt medan hon smuttade på hans favorit te.
Hennes mage började snart svälla.
Först hade hon känt sig förtvivlad. Hon visste ingenting om vad som pågick runtomkring hennes man, men ju längre tiden gick så började hon känna sig lugn. Vad som än hände, så skulle hon ha honom med sig - även ifall han dog, skulle han finnas i det barn som hon en dag skulle föda.
Det var veckan innan det hände, som hon fick ett brev. Hon slängde det i elden efter att hon hade läst klart det. Sedan började hon att skriva.
Hon skrev och hon skrev, men hon hann inte klart.
En timme efter att deras barn fötts, så dog hon i bädden. Barnet blev inte satt i ett barnhem, utan adopterat.
Flickan fick aldrig reda på vad som hade hänt med sina riktiga föräldrar, förrän dagen hon fyllde tjugo och hennes adoptivföräldrar berättade allt för henne.
Hon fick träffa sina biologiska mor och farföräldrar, och sedan ta en titt på det hus som hennes föräldrar levt i. Det var övergivet, men hon brydde sig inte om allt damm som fanns där inne. Hon ville se.
Allting fanns kvar. Hans kläder och verkstad, hennes kontor och favorit gardiner.
Flickan lät sina fingrar lätt stryka över en dammig bok. "Dagbok", stod det på den. Hon tryckte den mot bröstet i en beskyddande gest, och tittade runt i rummet.
Några månader efteråt så flyttade hon in i huset, och med hjälp av den dagbok som hennes mor lämnat efter sig, fullbordade det mästerverk som lämnats kvar den dag hon föddes.
Emma Örtlund, De10
2011
_____________________________________
En novell jag skrev som en sista uppsats till Svenska A. Det var några månader sedan, men jag tycker novellen har sin lilla charm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar