En dag

En dag så finns jag inte.

Jag har undrat över det väldigt länge. Hur kommer folk reagera, när jag inte finns där längre? När jag har flyttat härifrån och börjar leva mitt liv. Eller försvinner på grund av en olycka, eller något annat. Kort eller lång period.

Eller för evigt.

Vad skulle folk egentligen tycka och säga?

Skulle jag vara saknad, skulle folk blir förvånade för att de tog för givet att jag alltid kommer vara där, eller kommer de bara gå vidare utan ens en tanke?

Jag tror vi alla undrar. En del har tur, och borde veta att de kommer vara saknade.

En annan, kommer att fundera på det väldigt länge.

Jag har ju redan börjat planera mitt liv. Redan börjat väva ihop de röda trådarna som jag vill ha i min matta.

Men det finns vissa trådar som sticker ut. En grön, en blå, en rosa - många som jag också vill ha i min matta. Därför väver jag in dem, tillsammans med mina stunder, minnen och känslor.

En dag kommer varje tråd ta slut. Den gröna tråden kommer för var dag bli kortare, samma med de andra. Även de röda.

Längsta tråden, det är mitt liv. Inte det livet som jag lever, utan längden. Från det jag föddes, tills dess att jag dör.

Sen kommer mattan omhändertas. Brännas, begravas med mig, eller utiklippt för att folk runtom ska få en varsin bit som de gör vad som helst med.

Ibland undrar man hur man kan vara så obetydlig, och ändå betyda så mycket.