- Känner man sig lite "dissad".
Det krävs oftast inte särskilt mycket för att en människa ska känna sig iväg knuffad, eller bortvald.
Det kan vara sådana enkla, små saker som att man chattar med någon, och så slutar de helt enkelt att svara. Eller att man skickar SMS, och så får man inga svar tillbaka. Sen kan någon alltid tycka att en viss sak är roligare, och även ifall man är mitt uppe i en sak - så går de och gör den här roligare grejen. Bara släpper allt och går och på vägen dit så trampar de på våra tår.
Oftast så är det omedvetna saker som folk gör, men lik förbannat känns det som om de trampar på våra känslor. Det får en att känna sig... Tja, som om man aldrig räcker till. Som om man aldrig är bra nog, rolig nog, lättsint nog... Aldrig är man nog.
Man får ju förstås ta och ge lite. Aldrig ska man tro att det alltid är den andra parten som säger hej - då tar man något för givet.
För att få en bra kontakt med någon så måste man ta och ge. Men oftast så vill man bara ta - utan att man kanske är medveten om det.
Fy fan alltså. Ibland så blir man bara så trött. Men det är väl bara att gå vidare och försöka slänga det i papperskorgen istället för att lägga det i en sparlåda som man ändå redan har för många av.
Nu tillbaka till min lilla julkorts prototyp...
att gå vidare o slänga det man känner är en sak, men att ta itu med problemet, är en annan. Vad är det rätta, vad är det vuxna valet? Vilket passar en själv?
SvaraRaderaAtt bli undanknuffad, bli 'dissad' är inge roligt och det förtjänar ingen. Men tyvärr så händer det ändå o det må inte vara den sista gång man får den känslan och det kommer att återkomma, vare sig man råkar göra det själv utan o tänka på det eller senare i livet.
Rättvist? Nej.
Folk är olika. Alla har vi känslor. Ibland menar vi att såra personen, men i många fall inte alls. Inte ens medveten om det heller. Och när man inte säger nått, JA, ska den andre veta det?
Därför finns det något annat man kan göra, OM man kan.
Att PRATA.
Inte 'skriva', eller chatta med varandra. Utan man använder munnen, för det är större chanser att man inte blir missförstådd, som det så ofta händer har jag noterat.
Om man inte pratar, utan man lämnar saker osagda o bara går, blir det missförstånd, osäkerhet ökar och man sårar människan precis lika mycket som när man själv blev sårad.
Är man inte kompis nog att prata med? Duger man inte? Varför blir allt så fel när man skriver till någon? Är jag för 'o'-normal för att förstå det du går igenom?
Just de känslor du har, kan en kompis själv känna. Man vet bara det om man vågar öppna munnen o prata.
Men man kan inte tvinga en människa att prata heller och man bestämmer alltid över sig själv. Det är inte alltid man hittar modet eller orden för det heller.
Men får man inget sagt, får man oftast inget gjort. En bra kontakt är att ge o ta, ge o ta, dock oftast märker man inte själv att man tar för mycket o allt blir så för givet. Man är inte alltid uppmärksam och så händer det att man gör precis samma sak, utan att veta mycket om det.
Eftersom detta är dig det handlar om, är det ju du som bestämmer om vad du ska göra. Jag säger bara att mina öron och hjärta alltid är öppna för en vän och är bered att ta 'stryk'.
(och nu var jag tvungen att skriva in mig på blogspot. Men jag kände detta måste ut.)